Det är något speciellt med vintern på landet. Den där tystnaden när snön dämpar alla ljud, den friska kylan som biter i kinderna och känslan av att vara helt omsluten av naturen. ❄️✨
Idag tog jag och Saeta en lång promenad genom det vita landskapet. Hon älskar snön – rusar genom drivorna, nosar ivrigt i varje spår och skakar av sig snöflingor som fastnat i pälsen. 🐶❄️ För henne är varje vinterdag ett nytt äventyr, och jag kan inte låta bli att smittas av hennes glädje. Hon springer framför mig med öronen fladdrande i vinden, och ibland vänder hon sig om för att se om jag fortfarande är med. Som om hon säger: ”Kom igen då, matte! Vi har ett vinterland att utforska!”
Det är just de här stunderna jag uppskattar mest. De enkla, kravlösa ögonblicken där tiden får stå still. Ingen stress, inga måsten – bara jag, Saeta och naturen. Vi går längs en snötäckt stig där träden står som frostiga skulpturer runt oss, deras grenar tunga av snö. Marken knarrar under skorna, och andedräkten syns som små moln i luften.
Jag stannar upp för att bara lyssna. En svag vind susar genom grenarna, och i fjärran hörs kanske en kråka som ropar. Annars – tystnad. Den där friden som bara vintern kan ge. Jag drar in den kalla luften och känner hur den fyller mina lungor med ny energi. Saeta hoppar runt i snön, nosar i varje liten grop och letar efter något spännande att undersöka. Jag kan nästan höra hennes tankar: ”Vem har gått här före oss? En hare? En räv?”
Efter en stund sätter vi oss på en nedfallen trädstam för att vila. Jag klappar Saeta på huvudet och känner värmen från hennes päls trots kylan. Hon lutar sig mot mig och viftar sakta på svansen, nöjd med att bara sitta där tillsammans. Jag funderar på hur mycket jag älskar de här dagarna, de där små stunderna av enkelhet som betyder så mycket.
Och visst är det ändå något magiskt med att vakna upp till ett landskap täckt i gnistrande snö? Att se världen förvandlas till ett vitt täcke där allt känns nytt och friskt. Vintern har en speciell plats i mitt hjärta, även om jag ibland längtar efter vårens första knoppar. Men just nu vill jag bara njuta av det som är. Snart är det dags att vända hemåt. Vi lämnar våra spår i snön bakom oss, och Saeta springer glatt i förväg mot torpet. Värmen från vedspisen väntar, kanske en kopp te och en filt. Och jag tänker att det är precis så här en vinterdag ska vara. 🤍✨
Hur känner du för vintern? Älskar du den, eller längtar du mest efter våren? Berätta gärna i en kommentar! 🥰
📸 Fler bilder från vår vinterdag finns på Instagram @wilmamunther!
